Bio: Toy Story 3

Foton copyright (c) Walt Disney Pictures
Synden straffar sig själv. Som bekant gick jag och blev sjuk efter – eller snarare under – filmdagarna. Som vanligt. Och genast började jag släpa efter vad gäller biorecensioner. Ytterligare ett par filmer hade premiär i fredags, men jag orkade inte skriva om dem då. Så det gör jag nu. Även om jag inte är särdeles mycket friskare.
Nåja.
Ärligt talat minns jag inte om jag sett den första TOY STORY eller inte. Om jag såg den, gjorde den inget som helst intryck på mig. TOY STORY 2 såg jag dock, men jag minns absolut ingenting från den. Elva år sedan är det visst den kom. Och nu är trean här – det har väl gått så pass lång tid att en del av de som var i rätt ålder när första filmen kom, har blivit föräldrar själva. Och frånskilda bidragstagare som gillar bingo.
En som också blivit äldre, är Andy; pågabläran från de tidigare filmerna, han som äger alla leksaker. Han är nu arton och ska börja på college. Då kan han ju inte släpa med sig alla plastfigurer. De ska antingen upp på vinden, eller skänkas till behövande. Fast cowboyen Woody tänker Andy behålla av nostalgiska skäl.

På grund av diverse omständigheter råkar leksakerna hamna på ett dagis. Där verkar allting till en början vara tipp-topp, men det dröjer inte länge förrän den store, snälle, välkomnande nallen visar sig vara en grym fan. Dags för äventyr och upptåg när Woody, Buzz Lightyear, Mr och Mrs Potatohead och de andra försöker få ordning på torpet.

TOY STORY 3 är den animerade film som spelat in mest pengar – någonsin. Imponerande, eftersom det ju är en ny film. Filmen har även fått osannolikt bra kritik. Inte bara betygsfyror delas ut, utan även en hel massa femmor.

Är verkligen filmen så här bra?

Svar: Nej.

Jag förstår inte varför folk blivit så betagna av den här filmen. Visst – självklart är den extremt välgjord. Skickligare datoranimerad film än så här går väl inte att göra – förrän vi får se Pixars nästa verk.

Men jag kan inte påstå att jag tyckte att filmen var speciellt rolig. Jag skrattade kanske till ett par gånger, men i övrigt fick jag sitta och tänka på Benny Hill-sketcher om jag ville skratta rejält. Alldeles för lång tyckte jag också att filmen blev. Den barkar iväg mot två timmar. Så långa var aldrig Disneys klassiker från 1940-, 50- och 60-talen. Eller ens 70- och 80-talen.

Den här filmen är (som nästan allting annat idag) i 3D, men jag kan tyvärr inte bedöma kvalitén på dessa effekter. Av någon anledning satte jag mig längst bak i salongen, vilket förstås innebär att 3D:n i det närmaste blir obefintlig. Korkat gjort av mig, jag vet. Men Pixar verkar i alla fall mest ha jobbat med djupverkan i bilden, snarare än grejor som far ut från duken.

Jag såg den amerikanska originalversionen, vilket innebär röster av Tom Hanks, Tim Allen, Don Rickles, Michael Keaton, Joan Allen och en massa andra. Självklart att föredra framför en svenskdubbad Linus Wahlgren-orgie. Okej, nu vet jag inte om Linus Wahlgren varit med och dubbat den svenska versionen, men grabbhalvan brukar ju dubba allt.

Filmen föregås av en liten Pixarkortfilmen; DAY & NIGHT, som jag tyckte var bättre än huvudfilmen.

…Så nej, mitt betyg blir inte mer än så här: