Konstrundan

Det pågår ju en seriefestival här i Malmö, och jag har ägnat helgen åt diverse vernissager och utställningar. Låt mig ta dem i den ordning jag bevistade dem.
Först ut i fredags var det vernissage på Spegeln; biografen alltså. C’est Bon Panorama II: Frankenstein. Det hölls en farlig massa andra serievernissage samtidigt, men självklart går temat Frankenstein före allt annat.
Den lilla seriekulturgruppen C’est Bon kan man tycka vad man vill om, och det gör jag också – om vi säger som så: jag delar inte deras politiska åsikter – men en del av dem är skickliga tecknare. Frankensteinutställningen består således av flera riktigt bra bilder inspirerade av monstret.
Under vernissagen visades även den allra första filmatiseringen av Mary Shelleys roman; en drygt tio minuter lång spurtversion, producerad av Edison 1910. Stumfilmen ackompanjerades effektivt av en flicka beväpnad med fiol
Från Spegeln gick jag över till Form/Design Center, där det förutom en liten minimässa med småförlag, hålles föredrag, workshops och ett par utställningar är upphängda.
Grassroots Comics vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Det är en glad, mustaschprydd indier som ligger bakom konceptet, som går ut på att vem som helst, var som helst i världen kan och ska uttrycka sig och sina känslor i serieform – och en rätt strikt sådan. Fyra rutor på en A4-sida, som kopieras i 20-30 ex och sedan sätts upp på busshållplatser, på väggar, anslagstavlor och så vidare. Det handlar mest om politiska budskap och det ser i de flesta fallen för jävligt ut. Det är de mest amatörmässiga av amatörer som gör sådant här, men visst är det lite – med betoning på lite – intressant att se valhänta serier från tredje världen.
Betydligt mindre valhänt är avdelningen ”I seriernas värld” bestående av några serieoriginal från en samling superkändisar. Utställningen är alldeles, alldeles för liten, de utställda objekten är få, men visst är det coolt med originalstrippar från Rip Kirby, Terry & Piraterna och Modesty Blaise – från den tid då varje strip faktiskt hade substans, om man jämför med den bisarrt händelselösa Fantomen som går i Skånska Dagbladet. Vidare finns där bland annat en halvsida av Enki Bilal, en skiss till ett Watchmenomslag, och en manussida med layoutskiss till just Watchmen av Alan Moore. Manuset ser faktiskt för jävligt ut och jag undrar hur Dave Gibbons kunde teckna efter det här. Skrivet enbart med versaler i ett enda stycke över en helsida…
På lördagen spatserade jag iväg till krogen På Besök på Nobelvägen, där den sympatiske Gunnar Krantz ställer ut sidor ur sin akvarellnovell Vin och vatten. Gunnar är en av de personer i seriebranschen jag känt längst, eller åtminstone varit flyktigt bekant med. Jag gav mig ju in i fanzinesvängen redan 1981, och då var förstås Gunnar aktiv seriemakare.
När jag kom till På Besök, höll Gunnar fortfarande på att hänga sina bilder. ”Det här verkar ju vara en ölhall,” sa han och betraktade stammisarna som satt och drack öl.
Vin och vatten-utställningen blev väldigt intressant på ett, antar jag, oväntat sätt. På varje ark finns två rutor som hänger ihop. Däremot sitter arken inte uppsatta i någon särskild ordning. Därför blir det något slags konstig random comic om man går runt och läserpratbubblorna, vilket är svårt att undvika. Handlingen tar de mest oväntade krumsprång för jämnan, och ibland känns det som om sekvenserna nästan hör ihop. Jag bör även skjuta in att många av Gunnars akvarellsidor är väldigt vackra och lämpliga för inramning och upphängning i hemmet.
Jag gick vidare till det pyttelilla galleriet Makeriet, där Kolbeinn Karlsson och Emelie Östergren hade vernissage för utställningen Allt mitt är ditt. De två hade visst bytt saker med varandra och sedan gjort bilder och serier baserade på prylarna; en solhatt, en plastkasse med mera. Och mycket av det är riktigt kul och skickligt gjort. Men varför är texten i så många pratbubblor och textplattor felstavad? Är det något konstnärligt grepp jag inte fattar? Refererar det till något? Eller är det felstavat på riktigt? Makeriet är förresten så litet, att det är rätt svårt att kolla in utställningen när det finns fler människor i lokalen. Ännu svårare med en svårtmotiverad DJ i en stor del av lokalen.
Sist på lördagen gick jag förbi Selfmade/Astrid och aporna KÖK, och då måste jag berätta att Astrid och aporna är en sådan där affär som bara säljer ekologiska och rättvisemärkta produkter, och nu har de visst även öppnat något slags servering. It goes without saying att jag inte frekventerar Astrid och aporna. Och vad fanns det då där? Jo, Karolina Bång ställde ut. När hon är i farten handlar det om queerfeministiska serier. Fult som stryk och med budskap och finess ungefär som första maj-banderoller. Ja, herregud. Faktum är att de här grejorna ligger jävligt nära nazism, på något sätt. Det är lite obehagligt och väldigt hatiskt och människofientligt, i tron att det är så öppet, jämställt och rättvist. Folket som befann sig i lokalen var väl mest lesbiska brudar iförda något slags uniform. Några vegankommunister var där väl också. Själv fick jag representera det sexistiska patriarkatet. Men det gör jag så gärna.
Idag var jag åter inom Form/Design Center och tittade lite nogrannare på Rip Kirby och de andra. Därefter gick jag över gården till Loftet, där Loka Kanarp har en mycket liten utställning baserad på sitt album Pärlor & Patroner, med historiska kvinnoporträtt. Den bestod av en handfull uppförstorade bilder från seriesidorna. Längs ena långväggen säljer Kolik Förlag sina utgåvor, det har hunnit bli en hel del, och återigen handlar det ofta om arga produkter. Det är feminism, det är veganism, det är andra ismer, och det är i de allra flesta fall fullkomligt finesslöst och lite obehagligt.
Jag ser i festivalkatalogen att det pågår ytterligare några serieutställningar. Jag får se om jag går förbi dem i veckan. En del verkar allt annat än lockande, som en grej med det, öh, feministiska serietecknarkollektivet Dotterbolaget…
Ska jag sammanfatta det här, blir det det gamla vanliga, det jag suckat över i alldeles för många år nu. Med Gunnar Krantz som ett stort, självlysande undantag, verkar den typiska svenska serieskaparen idag vara i 25-årsåldern och väldigt arg, av någon anledning. Antagligen för att hon – det är oftast en hon – bor i ett evigt mörker, konstant blir förtryckt och alltid våldtas och alltid får mindre betalt än män. Uppenbarligen lever serietecknare i ett parellelluniversum där det fortfarande är den viktorianska eran som råder.
Min gode vän, Herman Hedning-tecknaren Jonas Darnell är också nere på festivalen, och med tanke på den typ av serier han gör, sticker han ut som världens rebell bland alla dessa unga rebell-wannabes.